Då planet landade satte jag på mig mina skor reste mig upp och gick ut genom planet. Jag gick med en kvinna som jag träffade på flygplatsen innan vi for ifrån Danmark. Jag kände henne inte men hon kände Tokyo. Vi gick igenom korridoren. En vanlig korridor som skulle kunnde vara vilken plats i världen men jag älskade korridoren. Jag älskade soptunnorna med världens sötaset smileys som visade vart man skulle kasta vad. Jag fortsatte vandringen i korridoren fram till stället där jag fick en stämpel i mitt pass så jag var godkänd i landet.  Vi åkte ner för rulltrappan stannade där och väntade på de andra.
När vi alla var samlade gick vi. Vi gick ut ifrån flygplatsen och då fick jag andas in luften, luften i Tokyo för första gången. Bussen tog oss till hotellet. Mamma tog mig sedan efter till en Sushi resturang där jag beställde vegetarisk suhi. Jag såg hur dom tillverkade min mat mitt framför ögonen på mig där jag satt. Min suhi var god.

Vi tog sedan tåget till Harajuko. Man hörde fåglar vilket bara var högtalare som spelade harmoniskt fågelkvitter. Mamma berättade om en tjej som stod på ett speciellt sätt. Hon stod så för det var fint i Japan. Det var så man skulle stå. Jag har stått så ända sedan dess.
Söt musik började klingra i högtalarna och då kom tåget. Den söta musiken spelades alltid när tåget kom. Det var olika på varje ställe.
Vi satte oss på det och åkte till Harajuko. Jag var så nära alla Japaner så jag ville gråta. Se hur dom betedde sig och hur som såg ut.  
Vi gick ut från tåget och ut från stationen och där, mitt framför ögonen på mig såg jag Harajuko. Var det verkligen sant? Var jag verkligen där eller var det  drömmarnas land som ännu en gång hade fört mig till en plats som jag älskade? Nej, nu var det på äkta och vi fortsatte ner på gatan. En gata fylld av skyltar fylld med krimskrams som bara finns i Japan och fylld av kärlek och folk som jag kunde niga åt.
Vi gick in på ett café och satte oss och tog en smörgås. Jag har än idag smaken av den och jag vill än idag ta en tugga av den. Efter det fortsatte vi våran vandring ner på Harajuko gatan. Vi gick in i massa affärer där jag kunde köpa allt som fanns. Alla socker söta flickor som jobbade och alla trevliga människor jag stötte på.
Våran dag var än inte slut. Vi gick tillbaka till tåget och väntade på att ett annat kunde föra oss till Shibuja. Den söta musiken kom igen och då visste vi att tåget kom. Vi satte oss ner denna gång och vi nickade till av smön ibland innan vi gick av bland alla folk på Shibuja.
Där blev jag stående. Gapade av hur mycket folk och hur skyltarna och husen var så mäktiga. Vi gick över övergånstället och där fanns ett Starbucks café. Jag köpte mig en Chailatte och jag tror min mamma köpte sig någon slags kaffe. Där fick till slut plats vid fönstret som visade rakt ut på allt folk och alla bygnader. Jag kunde inte tro mina ögon. Kunde inte tro att jag var där.
Vi fortsatte våran vandring genom gatorna Shibuja där vi gick ut och in i affärer och allt man kan drömma om. Mörkret föll och våra magar började kurra. Mamma tog mig då till en resturang där vi fick beställa våran mat och grilla våran egena mat på grillen på vårat bord. Jag är inte glad i kött. Men de köttet kunde jag äta hur mycket som helst av. Det var något av det godaste jag någonsin har smakat. När vi var mätta och belåtna ville mamma också att jag skulle få se hundarna och katterna några hus ifrån hotellet. Vi gick dit och se dessa små och söta valparna som sov, lekte eller titta på mig. Jag kunde ha köpt dom alla! Men det var så våran dag tod slut. Vi somnade skönt och vaknade nästa morgon och åt en god frukost och sedan for vi tillbaka till flygplatsen.
Då skilldes vi åt igen. Jag träffade kvinnan och en annan man. Vi checkade in och gick genom säkerhetskontrollen. Vi alla skulle på samma ställen. Gaten. Men vi skilldes ändå åt. De hade ärenden och inte jag. Jag bara fortsatte själv genom flygplatsen. Såg flera gater och letade efter min. I mina klackar som jag hade på fötterna, väskan rullande bakom mig och biljetten i handen gick jag där själv och letade efter mitt flyg hem. Hur lite jag än ville hem kände jag mig stor som klarade detta. Klarade detta på ett ställe där jag aldrig hade varit förr.
Jag log för mig själv då jag hittade min gate och gick och satte mig på en stol och såg mitt flyg stå där. Jag tog till och med upp min bok och läste lite innan kvinnan och mannen kom tillbaka till mig. Men då skulle vi gå ombrod. Då vi skulle säga hejdå till Japan. Säga hejdå till Tokyo. Men mitt sätt att säga hejdå till Tokyo var ett sätt jag är mycket tacksam över att jag fick chansen till att göra.
Framme med de tre piloterna som berättade för mig genom lurarna. På så vis vi sa  hejdå till dom bockande männen som nästan slog näsan ner i marken och så vi sa hejdå när vi såg himlen framför oss och marken nedanför oss. Då vi var på väg tillbaka till Danmark. 

Mitt hjärta hoppar till när jag tänker på det. Hur mycket jag vill tillbaka. Hur mycket jag verkligen ser upp till landet och hur jag verkligen blir inspirerad av människorna. Hur allt gör mig andlös och hur jag nästan fäller en tår. Jag minns allt så väl för jag älskade varenda minut där i Tokyo och jag är så tacksam att jag fick göra denna resa. Och jag skulle nästan kunna göra allt för att bara få komma tillbaka till mitt älskade land! <3