Det gör fan ont. Gör alltid lika ont. De var nog bara en dröm som var för bra för att vara sann. Varför ska de betyda så mycket? Det gör bara ont. Det är så nära men ändå så långt långt bort. Känner mig som inget längre. Suddigare och suddigare ser jag allt. Gömma, det skiter jag i nu. Vandrande spöket? Jag vill var ett. För det jag lever för försvinner bara längre och längra bort ifrån mig. Men när jag kommit runt hörnet kommer dom alltid tillbaka och jag faller tillbaka till platsen där jag hör hemma. Hemma där hjärtat dunkar för det!