Just nu, precis för ett år sedan. Satt jag i O2 aren i London och såg hur synket på scenen föll. Där stod Paramore och jag har aldrig varit lyckligare. Att tänka tillbaka på att det var för ett år sedan jag såg Paramore live för första gången. Det är en känsla jag inte kan beskriva. Hur jag gråter lycko tårar för jag fortfarande lever på minnet och hur jag fällen sorgsna tårar pga av att Zac och Josh var med på den tiden.
Jag är så otroligt tacksam över att jag hann att se dem innnan de lämnande bandet. Idag har jag både sett bandet då de var 5 och nu när dem är 3. 
Första gången är alltid första och den kan inte bli bättre än någon annan gång. 
Hayley, Jeremy och Taylor leverar ändå allt! Allt de har, för att hålla bandet vid liv. Det gör dom verkligen och jag älskar dem för det. Men det är ändå tomt. Tomt utan mina bröder.
Den dagen jag fick reda på att de hoppat av. Den dagen jag fruktade mest av allt. Jag satt på golvet med Alice och fick fråga "hur mår du egentligen?"- 

Men nu är jag ändå bara tacksam. Tacksam för att jag fick se de 5 tillsammans innan "the breakup". Glad för jag verkligen fick göra den resa som jag ALDRIG kommer glömma. Den resa som jag alltid kommer se som en av dom bästa jag gjort. Jag är bara så otroligt glad.
Så om jag en dag frågar var jag har lagt mitt hjärta. Kommer det alltid finnas där mina nu 3 underbara förebilder är. TACK HAYLEY, JEREMY och TAYLOR för att ni gör mitt liv så otroligt underbart med era vackra ord, obeskrivliga rytm och charmerande personligheter! tack <3

Den magiska studen då allt föll och kunde knappt tro dom var frömför ögonen på oss.

Så vackert som dom gjorde Never let this go. Halyey och Josh.

Så jäval vacker det var när de började spela Decode. Tillsammans med vdeon de hade spelat in själva bakom dom på scenen.


Pressure. Så jävla drag! 


och så otroligt och obeskrvligt vackert det var under the only exception. Nä fy. ryser..




och sen var det så klart jag och Amanda <3