Tidsvatten från solen, till platsen inget.

En tid. En tid. En tid. En tid.
Flickans stora glittrande ögon, tittade på skogen. Ett rop på hjälp ett rop på hopp. Toner, böner, hoppet.

Vi är vad vi är, för gammal för att vara så blyg. Båda i tysthet, vi vet vad vi vet. Flyger runt och runt och runt. Ord, visor, toner, kärlek. Du vet väl om vad det betyder? Att det är menat att bli- en tro. Du kanske förstått. Försvinner i det vi kallar inget. Där färger blir svaga, det vi alla kallar pastell. Vi tycker det är vackert. Ingen annan som förstår för det är bara vi som ser- medicin. Det är där du springer med byxorna uppviktna och din randiga tröja på. Våra skor ligger framför oss där vi dansar så min klänning snurrar runt. Vi har inget att tänka på. Det går fort, men om någon skulle se, skulle de se ett par dansa, sakta till gitarren som ligger mitt framför oss. Det finns ingen som spelar men vi vet att musiken är något alldeles eget. Det vet både du och jag. Vi vet vad vi vet. 

Jag ser en äng, där de dansar. Solen sakta faller ner när den lyser på ansikten, på känslorna. Från början ett livlöst hat. Han mot henne, hon med krossat hjärta. Hon får skylla sig själv. Men hon är tapper. Hon ger medicin. Hon ger eld. Hatet han ger till henne går till platesen de kallar inget. Det är medicinen. 
Ta dina händer bort, han är den ändå hon någonsin älskat. Snälla hitta henne när du tar på ljuset.



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback