Oavsett hur mycker jag hatar platsen jag växt upp på, kommer det ändå alltid vara mitt hem. Jag älskar känslan då tåget rullar in mot perrongen och jag kliver av tåget och vandrar gatan ner till mitt hus. Får minnen att växa och läpparna att le. Då jag inte har varit hemma på ett tag. Eller första veckan jag bodde i min lägenhet. Det kändes fint att veta att jag har en plats, en rot och ett hem på ett och samma ställe. 
Jag är ändå så bitter och full av ånger då jag inte fått uttrycka mina känslor och gjort allt jag velat göra. 
Jag vet att jag har haft det bra, jag vet att jag har fått uppleva hur mycket som helst för en flicka i min ålder. Då jag sett och upplevt allt från tusen och en natt. 
Men jag kommer nog ändå vara bitter, då jag känner mig tom på allt det andra jag gått miste om. 

 

Men bara gatan där nere, sommarkvällen då vi satt på bänken. Blickar som möttes, jag har bara skrattat men jag insåg att fjärilarna var något helt annat. 
Sena kvällar, då vi sett ut som drägg, men ändå skrattat. Blött hår av nattdopp i sjöar och grusvägar jag sprungit på.  Det är alla platser som väcker upp minnen och det är alltid dessa platser jag passerar och tänker tillbaka. Alldeles för mycket då vi hoppades och försöke. 

Det är nu, denna plats jag lämnar bakom mig. Jag är så otroligt rädd att lämna allt, jag är så otroligt rädd av bara tanken på att växa. Men det är det jag alltid velat göra, ta steget och försvinna. Det är precis de jag vill idag med,  modet spelar spratt och tar mig alltid tillbaka mig till sommarkvällarna då vi vandrade på gatorna och försökte klura ut varandra. Att uppleva allt igen, då alla singnaler förstår varandra och vi förstår varandra. 
För det är nu allt kommer tillbaka till mig, men jag blunar och springer. Jag hoppar på tåget och åker iväg, tittar en sista gång tillbaka på allt det där som fyllt mitt hjärta och själv. För nu ska jag fylla det igen, med något annat som kommer stanna där och bli äkta.

Jag vill inte stanna föralltid.