Du uppdaterar för lite, jag vill ha något att titta efter. Du svär att allt detta var fött i krossat glas, då vi aldrig sågs vid. Du som kallat mig idiot, då det var jag själv som antog att jag var. Du som alltid nådde mig, men hur kan man älska något som är så nära men så långt borta. Det var en fråga jag då ställde ofta, ofta men oftare idag. Sällan jag tog din hand och lät dig ta, då jag aldrig gav och gav. Det är tankar än idag, försent för sommaren försent för vintern. När vi föddes under målnen som delade sig, trasigt och sorligt. 
Hon du älskade en gång, allt är försent då vi kärleken förlorade sin smak. Tänker på allt som en gång stod, som än idag är vid sorgen, då vi kallar allt försent. Vi delar ingenting då vinet var för starkt och lyckan passerade vid tolv. 
Jag borde skriva något, någon gång. Du som alltid skrev. Jag trampar lätt på vägen jag går, men skorna tätt inpå. En dröm jag hade, jag kände lukten av det som en gång var livet för dig. En hopplös saga med toner som flög tätt intill. Du är min vän, men nu ligger jag på gatan och förtjänar ingenting. 

Falskt och fel, det är inte de rätta orden. Det är något av det finaste jag vet. Ibland ser jag i lögner med oftast säger vi mer, det krävs mer, för jag tänker inte förlora mig och känslorna. För vem skulle bry sig om jag sa att du är lika världefull som rosen, som månen, som natten som stjärnan eflekterar på. 
Du får aldrig blekna.