that dream

En kontroll. Den försvann. Framför dig, är jag osynlig? Jag vill berätta allt. Få dig att se. En text, det skulle betyda allt. En text jag aldrig berättat förr. Vill inte upprepa allt om och om igen. Skulle du vilja lyssna? Skulla vilja läsa? Då allt jag säger. Bara kommer ut fel. Vi kanske ska plocka upp allt en annan dag? En annan dag då jag är själv, då jag tappat all kontroll. Osynlig bara helt jävla osynlig. Bara en text som får dig att le, så du stannar längre.

Varför finns det inte i vår värld?  En kärlek som den. Den existerar inte. Den finns inte. Så vitt jag vet, för jag hittar den inte. Har alltid letat. En kärlek som har allt det där. Som texterna säger, en melodi för varje gång våra ögon möts.

Allt jag vill göra. Ligga ner, känna din arm mot min. Känna. Det är vår tur. Stjärnorna där över. Du spelar, jag lyssnar. Hjärtat brinner. Inget som är i vägen. Det är vi två, tysta med melodin och texten som förklarar allt.

Varför kan det inte vara så enkelt?

Väntan på vår tur. När hittar vi den? När erkänner jag den?  Så vacker. Tänk vad vacker det skulle va. Den där jävla musiken. Så jävla berod. Så jävla jävla vacker.

Varför finns det inte i vår värld?  En kärlek som den. Den existerar inte. Den finns inte. Så vitt jag vet, för jag hittar den inte. Har alltid letat. En kärlek som har allt det där. Som texterna säger, en melodi för varje gång våra ögon möts.

Allt jag vill göra. Ligga ner, känna din arm mot min. Känna. Det är vår tur. Stjärnorna där över. Du spelar, jag lyssnar. Hjärtat brinner. Inget som är i vägen. Det är vi två, tysta med melodin och texten som förklarar allt.

Varför kan det inte vara så enkelt?

Väntan på vår tur. När hittar vi den? När erkänner jag den?  Så vacker. Tänk vad vackert det skulle va. Den där jävla musiken. Så jävla berörd. Så jävla jävla vacker. När är det vår tur?

Det finns inga döda ord. Det finns alltid något där bakom, som betyder. För varje mening och varje stycke berättar jag något som bor tillsammans med mig. Jag begär inte att någon ska förstå. Men vad som skrivs, det handlar alltid om någon eller om något jag själv tänker. Det finns inget ytligt. Bara ett poetiskt sätt att förmedla en känsla utan uppmärksamhet och namn.

Samma ansiktsuttryck och samma blick.

Det är nog dags att släppa det börja på något nytt.

Jag skulle vilja rädda världen. Rädda världen från en explotion eller ifrån ailiens.

Då alla kunde mitt namn och pekade på mig och sa

- "Det var hon. Det var hon som räddade oss från det onda!"

Jag vill resa ensam till världens ände och stanna där. Där ingen känner mig och där jag kan lära mig något nytt. Något nytt som bara jag kommer bli bra på.

Innan eller efter vill jag också resa tillsammans med någon betydelsefull. Någon som delar samma intresse. Vi flyger till en stad och plockar sedan ut en spännande plats. En plats att fara till efter vi sett allt vi vill göra på platsen vi redan är på. Vi lever tillsammans med lokalbefolkingen och beter oss inte som förvirrade tursister. Vi försöker, vi lär och respekterar. Vi lär oss vad dom lär oss och ser allt vackert i världen tillsammans.
Med våra ögon.

Jag vill lösa en gåta. Känna mig smart. Något som ingen annan kan klura ut. Vill höra någon säga
- "Du kan! Du gjorde det helt fantastiskt" inte bara -"Du kan om du vill..." eller -"Gör något annat."


Jag vill kunna sjunga en låt och spela på gitarren och mena allt jag säger. Bli upplärd, när någon speciell visar mig. Som en överaskning och tack sjunger jag då bara för den en låt som betyder allt för mig. Ser djupt in i ögonen och ljuger inte om vad meningarna säger. Vi börjar sedan spela på små mysiga cafén då han spelar gitarr och jag sjunger berdvid och hör hans röst vart an om min.

Jag vill kunna skriva en bok. Om allt som vandrar omkring i min värld. Den ingen ser. Jag vill visa alla hur min värld ser ut. Berätta ifrån mitt perspektiv, det är som ingen ser. 

Jag vill träffa någon speciell från min ungdom när jag blir äldre. En plats, där jag umgås med vänner. Några jag känner och några andra mina vänner känner. Där står du. Vem, det vet jag inte än men vi möts där. Vi har uppfyllt våra dörmmar och jobbar oss uppåt. Vi berättar hur vi mår och vad som sötte bort oss. Vi går en bit, försvinner från gänget. Vi blir ensamna och pratar under stjärnorna i sommarnatten. 

Jag vill kunna berätta allt jag upplever för någon som tycker om, och älskar samma saker. Som jag kan dela samma meningar och tankar för. Inte bara få höra "Jajaaa".  Jag vill att någon ska lyssna på hur det är i min värld. Hur det är jag lever.

Jag vill verkligen dela mina känslor med hela världen. Musik, det är det som hjälper. Jag vill sjunga de orden som låtarna säger. Dom låtar som säger exakt vad min hjärna tänker. 

I hate that feeling. Fucking hate. Fucking hate. En känsla som gör mig beroende, svävande. It makes me wanna die. Jag längtar efter den och där kommer den. Försvinner, känner mig borta. Fängslad. De är det fängslande. Så färg glatt. Så speciellt skratt. Trött, försvinner. Ner, dit? Bara en människa jag en gång kände. Jag har nått att anvädna. Till det jag tror på. Där nere på botten blir det bra, jag blir så nöjd. En spridande känsla, nöjd. DET ÄR DÅ JAG LER. Ler på riktigt och där du inte hittar.

Slipper det där jävla tjatet. Så bekväm, så mycket tid. Stannar där det känns bäst. Inget går upp mot den ensamheten då världen är död. En ensam människa som vandrar omkring. Bara ett par lurar och tankar på det som man tror på. Rakt in i bröstet. En ensamhet som är svår att älska. Ett plågsamt jävla självmord. Men om vi mister det mister vi tanken på livet. Och aldrig, aldrig tänker jag lämna den. Det får mig att försvinna från världen och allt det där jag inte orkar med. Dig, och alla andra kontakter. Jag tittar hellre på men ögonen åt ett annat håll.

Se på en film så man gråter till sömns.