Jag tror det hela bara handlar om livet. Ett samvete som jag inte visste fanns, och ett helt jävla liv för att förstå sig på. Jag kan se så mycket då ögonen sluts åt. Ett drama som inte kan forma ord men det är alldeles för stort. Kom igen och låt allt falla på plats och lev det liv du alltid velat haft. Det ända som jag kan bry mig om är att få ta steg för steg och försöka se det som går att älska. Att vi en gång kan glömma och bry oss om regnet som gärna faller lätt på kind från kind. Det är människor som du, det är människor som jag, det är vi som formar det vi en gång ville ha. Men det är nog livet jag tänker på. Det är livet som tar upp det man inte vill se, ett spel mellan jordens rörelser. För mig? Alldeles för svårt för mig att se, ett helt liv passera när du vandrar bredvid med trygga steg. Är det då jag, jag som har en blick så sårad som inte kan hitta en punkt att vila på. Det är det man måste glömma, vad är det till för när våra blickar växer. Jag känner hur ett hjärta blöder, men det skulle bara vara nog. Det är som du, med alla dina tankar får det här till att bli något jag aldrig en gång trott. Detta är inget för mig, här hör jag inte hemma. Ett steg till, sedan ett till och sen par till, jag kan då vara framme men är det då verkligen sant. Det växer så inom mig, allt jagar mig men vart tar det slut. Allt är tomt och egentligen är allt en illusion, för jag kränker aldrig mig själv. Jag tänker nog alltid ett steg för långt. Allt för långt kan inte bli allt för långt. Det är det som är rätt i det falska universum vi lever i. Jag tänker nog alltid gå för långt, alldeles för långt där jag jag med stadiga steg på kullersten på en gata som en dag ska bli min. Min början och min start.