Om du verkligen vill veta, måste du vara rustad för allt. 
Jag vill inte veta din smärta, men jag vet att vi delar den här. Innan allt är över, vill jag lova dig, att inget kommer fortsätta att vara som det varit. Jag har inset att jag har sett allt jag inte vill se. 
Jag kan förlåta allt jag ser, jag kan falla på mina bara ben. Men innan allt är över, vill jag inte se ditt öppna hjärta slå sitt sista slag. Jag vill kunna ge dig mina tårar, jag vill kunna ge dem till vem jag vill. 
Jag vill känna hur introt spelar bland mina nerver. Jag vill kunna höra höjningen innan dina ord talar lätt intill mitt öra. Jag vill kunna spegla min bild mot din och känna våra hjärtan slå, med sanning och tragik. 

När jag kan få dig när jag vill, en sista gång, det är då jag håller andan, lätt intill mig. 
Jag är lika korkad som du använder ord. Jag har blickar som känns, mellan gator och städer. Det är vi som har något att ge, till vem som helst. Äntligen, sätt stopp. Få stopp. Jag vill ha känslorna där dem är, känslan i hjärtat, kniven som sticker. Jag har alltid velat vandra, mellan andra och mig själv. Men då du inser, jag är bara människa. Jag är inte mycket mer. En människa, som är rädd för att leva ett liv, en människa som är rädd för att andas, en människa som inte kan kontrollera sin balans. Mellan henne och jorden som snurrar runt i ett svep. 
Innan allt är över, vill vi inse att allt vi hållt på med varit löngner. Lätt att leva, svårt att kontrollera. 
Vad det är som är värt.