that dream

ARG, så jävla arg! ARG MUSIK ARG MUSIK ARG MUSIK it make sense! 
Äckel. 

En låt. Monster. 
GAD- känslan. Jag menar, i somras? Så jävla skön dag. Fast jag bara väntade. Visste det var den dagen. Den dagen jag skulle höra den. Ute i solen, mobilen i handen. Den där jävla telefonen ville inte spela upp den för mig. Men jag sprang in. In till datorn och där hörde jag den. Patetisk som jag är? Va? Jag grät, grät i floder. Förstår ni inte hur vacker låten är? Förstår ni inte att det inte finns någon vackrare låt? Finns inte? Går bara inte! Jag satt där. Lyssna på den, såg på den flera gånger om. Jag grät och grät. Något av det vackraste jag sett och hört. 
På PIP. Då de spela, då de spela den för mig. Bara mig. Mitt hjärta stanna till. Precis som det gör varje gång jag hör låten. Därför låten är världen bästa. Världens bästa som betyder så jävla mycket. 

Jag hatar att skriva texter då jag måste stoppa upp och fundera på vad jag ska skriva. Då känslan inte finns där och inget jag upplevt själv.  Jag hatar att tänka på källor och att aldrig få använda ordet "jag".  
Jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag! 
Jag vill bara fortsätta skriva om något som betyder något för mig. En känsla jag har inombors. Jag vill känna hur mina fingrar flyger över tangentbordet och aldrig vill ta slut. Det kommer bara mer och mer och mer. Allt som skrivs kommer ifrån hjärtat och allt som skrivs beror någons annans hjärta. Inte bara mitt. Inte bara mitt. Jag vill känna hopp om att få leva så. Skriva och skriva och skriva. Texter som kommer ifrån hjärtat. Texter som använs med ordet jag. Att leva så. Helt underbart. Jag vill skriva. En text. En berättelse. En helt fantastisk upplevelse. I en tidning. Ingen jävla sida på nätet. Jag vill ha min egna text. Min alldeles egna text i en tidning som Elle. Där jag, Elsa Farelius berättar om något jag varit med om. Vad jag har upplevt. Men vart ska jag börja? Jag fick en text publicerad i Arvika nyheter. Jag viste inte att jag gillade att skriva så här så. Jag visste inget alls. Visste bara att jag fanns. Men nu vet jag vart jag är och jag försöker få det så här. När ord måste ändras och tankar måste tänkas försvinner allt det där. Jag vill kunna tänka själv. En känsla utan press. Jag vill ha det på mitt sätt...

Jag börjar med små texter så folk ska kunna läsa. Varför gör jag det? 
Ingen förstår vad jag menar, vad jag tänker. Jag skriver så, för jag vill inte att någon ska förstå. Ingen ska någonsin förstå vad jag tänker. Inte ens du eller du eller du eller du eller du. Pekandes på alla jag känner. Jag vill kunna ha det där. Ha det där som ingen förstår. Ingen ska förstå hur jag tänker. Men ändå... När jag pratar, tänker och förklarar skulle det bara vara så mycket enklara. Om ni nu förstod. Ni skulle fatta allt så mycket bättre. Slippa hålla känslorna fängslade med armar utanför gallret som stänger in dom i ett grått och svart rum. Där utanför finns solen, gul. Gräset, grönt. Himlen, blå. Jag är röd. Du är rosa. Jag är lila. Du är alla världens färger. Så vacker, så unik.

Jag ska börja med att jobba på Monki, jag vill jobba på Beyond Retro. Där vill jag jobba. På Beyond Retro vill jag jobba. Ha på mig de kläder. Massa secound hand. Coola kläder. Där jag passar in. Inte på någon gata där jag får en blicka av hat eller avund av något jag aldrig kan förstå. Låt mig vara så. Låt mig passa på när jag kan och vågar stå på tå innan jag faller. Jag vill inte falla dit du är. Aldrig, aldrig att det kommer gå. 

Jag tänker inte läsa det jag skrivit nu. Det kommer känns absurt av något slag. En tanke slog mig. Läs inte Elsa, bara Spara & Publicera.