Jag går ensam in i ljuset. Skriver ditt namn tveksamt på ett vykort. När du äntligen kan se vem som har döljt den sanning i flera flera år. Allt vänder om igen.
Minns när det bara var mitt- ett rum i mitt hjärta. Nu är det någon annans. En blick som säger mer än nog...
Håll dig en bit ifrån, allt näramande blir ett hot ifrån topp till tå. En tyst minut, jag behöver inte veta mer.
-mellan spel, jag springer. du tätt intill. vi letar efter något, men vi fortsätter i sommarnattens mörka ljus.
Spelet är slut. Eller är det vindens kalla brus? Släck alla ljusen.
Vi är för gamla för sånt här- sa du och jag stannade en gång till.
Från stats ljuset till skogens. Ett ungt hjärta i förvirring. Vi båda i tystnad. Vi alla vet att jag inte stannar.
Ett slut vi båda vill ändra på.  

Det är dessa tankar. Som förvirrar mer än någonsin. Jag behöver ett block. "Alla tankar på ett papper" Det är då jag minst anar det, då livet står på spel då allting lyser så klart. Mina tankar blir till ord och min ånger blir till hjälp. "Jag önskar mig små saker, som att tappa denna känsla"- en berömelse då folk klappar i händerna när dom ser mig gå förbi. Jag har varit duktig. Jag har tappat den känslan, den som trycker på mig den som tar på mig. Vart får jag allt ifrån. Det är berättelser och magi, vad fan är det för ett slags liv? Hur mycket vi än grälar kommer vi aldrig komma någonstans. Säg det igen, ett liv fullt med kärlek. Jag skulle kvävas.

Ett litet rop på det jag ser, du är värd så himla mycket mer. Inte falla, stå stadigt. Det är allt du ser. Kanske fånigt att säga men jag är för fin för denna värld. Ett jävla massa hat ifrån mig till dig, från dig till mig. Det syns, jag borde dra iväg. Du ser sånt dom gör dig blind. Gräv, en grop. Ett kliv. Du ser mitt liv. Ett helt nytt perspektiv.
Det är så jävla mycket bättre men det är för mycket tankar. Du vet vad jag sagt.
-  "att tänka gör dig svag"

Jag vet inte vad du vill mig, jag vet inte vad jag vill dig. Så här nära får ingen vara. Minut för minut. Precis dit du vill. Minut för minut. Med alla mina känslor utanpå, men det förändrar inte saken.
Står redo för att gå. Utanpå med samma plats, samma känsla. Jag har accepterat för längesen, att jag är bara nån som du inte minns sen.
Tankar med ånger. Det är så jag känner igen mig själv.
Nu när jag vet vem jag är. Saktar ner och jag vänder mig om.
Jag står redo för att gå med alla mina känslor utanpå, men det för ändrar inte saken.

"Kan jag inte slita mig ifrån

Men det här var den sista gången"

En skadad kropp, en demon som fått sitt hopp. Själviska tankar.

Vi är vad vi är, för gammal för att vara så blyg. Båda i tysthet, vi vet vad vi vet. Flyger runt och runt och runt. Ord, visor, toner, kärlek. Du vet väl om vad det betyder? Att det är menat att bli- en tro. Du kanske förstått. Försvinner i det vi kallar inget. Där färger blir svaga, det vi alla kallar pastell. Vi tycker det är vackert. Ingen annan som förstår för det är bara vi som ser- medicin. Det är där du springer med byxorna uppviktna och din randiga tröja på. Våra skor ligger framför oss där vi dansar så min klänning snurrar runt. Vi har inget att tänka på. Det går fort, men om någon skulle se, skulle de se ett par dansa, sakta till gitarren som ligger mitt framför oss. Det finns ingen som spelar men vi vet att musiken är något alldeles eget. Det vet både du och jag. Vi vet vad vi vet. 

Jag ser en äng, där de dansar. Solen sakta faller ner när den lyser på ansikten, på känslorna. Från början ett livlöst hat. Han mot henne, hon med krossat hjärta. Hon får skylla sig själv. Men hon är tapper. Hon ger medicin. Hon ger eld. Hatet han ger till henne går till platesen de kallar inget. Det är medicinen. 
Ta dina händer bort, han är den ändå hon någonsin älskat. Snälla hitta henne när du tar på ljuset.

 

Om du vill ha mig- nu kan du få mig så lätt. Du kan få mig. Du kan få mig. Du kan få mig. Du kan få mig så lätt.