hur kan man egentligen veta om detta är den riktiga verkligheten? hur vet vi egentligen att detta är vårat liv och inte bara en dröm som vi kommer vakna upp från när som helst?

för att få se det ansiktet igen, jag vill men jag vågar inte. men man ska vara stark va? 
en sak med att få börja på gymnasiet, på en skola där det bara går ett par få ansikten jag känner sedan förr känns bra! att veta att det finns folk man trivs med och aldrig gjort en något ont, men det bästa är bara att man aldrig kommer få se de ansikten man inte vill se varje dag för man blir bara påmind av gammalt skrot. allt de där som gjort så hjärtat blöder. bara att få ett slut på det. det slutet ingen vill få slut på nu. 
men, försvinna från det man inte vill hantera är fel. men det känns bättre och om man bara för en slump ser ansiktet igen, om flera år kanske man inte känner sig på samma sätt , man kankse inte känner... något alls?