jag är svår att nå. jag vet. 
jag kan va svår att förstå sig på. jag vet.
men det är när jag tänker, då jag försvinner.
det är då jag lever. jag når botten och jag ser mörker.
men det är då jag inser, att det känns bäst.
falska förhoppningar och krossade hjärtan.
inget finns och jag behöver inte hoppa från någon klippa.
jag försvinner. men jag vill ändå veta hur det känns att...
ha något speciellt att se på. men jag stänger alltid av det.
stänger av ljuset i mörkret. 
så, den värsta biten är innan det blir bättre.
innan jag inser att det är bäst när jag når botten.


men smärta? är det bara en enkel kompromiss så vi kan få det vi vill?