Not here, but in my mind.

I hate that feeling. Fucking hate. Fucking hate. En känsla som gör mig beroende, svävande. It makes me wanna die. Jag längtar efter den och där kommer den. Försvinner, känner mig borta. Fängslad. De är det fängslande. Så färg glatt. Så speciellt skratt. Trött, försvinner. Ner, dit? Bara en människa jag en gång kände. Jag har nått att anvädna. Till det jag tror på. Där nere på botten blir det bra, jag blir så nöjd. En spridande känsla, nöjd. DET ÄR DÅ JAG LER. Ler på riktigt och där du inte hittar.

Slipper det där jävla tjatet. Så bekväm, så mycket tid. Stannar där det känns bäst. Inget går upp mot den ensamheten då världen är död. En ensam människa som vandrar omkring. Bara ett par lurar och tankar på det som man tror på. Rakt in i bröstet. En ensamhet som är svår att älska. Ett plågsamt jävla självmord. Men om vi mister det mister vi tanken på livet. Och aldrig, aldrig tänker jag lämna den. Det får mig att försvinna från världen och allt det där jag inte orkar med. Dig, och alla andra kontakter. Jag tittar hellre på men ögonen åt ett annat håll.




Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback