En kropp under fångenskap.

En ny berättelse, på en ensam och tragisk nivå. Låt mig börja i slutet, slutet jag inte förstått ännu. En gång som rör sig sakta, ja jag rör mig sakta. En huvudverk som bultar och jag hör ditt namn. Jag har bara mig själv att skylla. En ärlig värld och ett test om levnad och förstånd. Det slutar ändå alltid lika. Ord som slutar komma, och fel som skyller på varandra. Ser inte att det kommer, men en chock som chockar oss alla. En värld som en dag kommer explodera. Stannar till, ser en värld full av monster. Skriker, ropar, slår. Röken stiger och explotionerna startar. Har du någonsin varit med om en värld som försvinner? Om vi går närmare kan vi nog förstå vad det är. Det första jag trodde, det sista jag ville. Du försvann för tidigt, springer, stannar aldrig. 
Ord som aldrig skulle pasera min läppar och aldrig skulle tänkas i mitt huvud. Ett aldrig är ett aldrig och jag säger det igen. Vi äcklar varandra och håller oss i fångeskap. Skit i vad du tror, det är bara slutet. Ett slut jag aldrig har förstått. 
Allt det där du inte är, allt det där du inte är. 
Oavsett hur vackert det är, sång och allt det där vet jag inte hur det skulle va utan allt det där.



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback