En stor stark förfrågan. I lugnet av alla människor som inte förstår vad vi heter eller vad vi gör. Vi blinkar och vi får varandra att leva med vinden som blåser i vinden. Det förs iväg med tårar och skräpet som leder oss mot något vi inte än vet vad det är. Vi ska aldrig be om ursäkt när vi ser varandra brista ut i skratt. Vi ska aldrig be om ursäkt när vi ser varandra brista ut i trårar som faller svart. Det är nu vi alla tar taget, andas djupt och försöker få fötterna pasera tid och rum, då vi alla förminsakde våra hållningar och blickar. Då vi kunde ge vad som helst, när språket mellan oss aldrig bestod av gränser och hatet mot livets känslor. 

Vi kan dela ut en pappersbit av försvunna känslor, men vi kan aldrig dela något mycket viktigare än så. 
Delar av ditt hjärta, en dag då dom ligger i mitt brustna hjärta.